poängsystem kan inte göra Stina Hjelm rättvisa, men när jag var liten hängde den här planschen på väggen vårt sovrum i mormors sommarhus. och det är så det känns. bekant, lite roligt, lite sorgligt och med öl.
efter trehundra sidor av ingenting kommer de sista hundra som en långsam jävla käftsmäll. om inget annat i livet får mig att fälla en tår, så gör detta det.
´hade velat lägga upp en bild av en död katt, men tyckte att det var smaklöst. lika smaklöst som den här boken är skriven. så. fruktansvärt. dålig. hejdå.
jag var inte särskilt förtjust i Hey Dolly. tyckte att språket var pubertalt och historien krystad. Välkommen till den här världen är däremot en pärla! ordkullerbyttor, knivskarpa känslor och väl värd ett gott urval champagne och ett gäng tuschpennor.
jag hade tänkt ge denna hyllade roman ett gäng tomma örngott, men bestämde mig för att vara snäll och fläska på med ett som inte endast är fyllt av en kudde, men som också bär på visdomsord av Selma Lagerlöf. Selma har ingenting med denna bok att göra, men liksom det här specifika örngottet innehåller Kanada alldeles för mycket text för att vara vilsam mot ögonen. vad vill du mig, Richard Ford? kanske kan mitt perspektiv förändras av nästa bokcirkelsdiskussion, men fram till dess kommer jag definitivt fundera över något helt annat.
tre refuserade bokmanus. saknar både Ian McEwans kvardröjande språk och ett nämnvärt intresse för CIAs kommunistjakt. inte alls dåligt, men jag upplever boken som ett litterärt experiment.
tre helknasiga brevlådor som trots det originella utförandet är just det: brevlådor. och jag gillar Bukowski, men en brevlåda är fortfarande en brevlåda.
betyg: ett urval av solsystemets månar. i vanlig ordning rör sig Murakami i en annan, efterhängsen, värld. även om själva handlingen inte är någon fullträff är det en lyx att kunna götta ner sig i 1500 sidor japansk matlagning, existentialism, sektpedofili och kärlek.
jag älskar ian mcewan så himla mycket. chesil beach? inte min favorit. tre karga, blåsiga stränder med piskande sandvindar och duggregnet som en aning mot huden.
några klanmedlemmar, en fräsig traktor, ett knippe lavendel och en snara får sammanfatta denna mycket läsvärda skildring av 40-talet på en leråker i, no shit sherlock, mississippi. egentligen avskyr jag att kalla en bok för läsvärd. det är som att kalla en maträtt för ätvärd. smak, tillstånd, livssituation och mentalitet påverkar för mycket för att jag ska kunna sitta här och bedöma vad andra borde ägna sin tid åt. fast den här boken borde tilltala många.