jag älskar ian mcewan så himla mycket. chesil beach? inte min favorit. tre karga, blåsiga stränder med piskande sandvindar och duggregnet som en aning mot huden.
några klanmedlemmar, en fräsig traktor, ett knippe lavendel och en snara får sammanfatta denna mycket läsvärda skildring av 40-talet på en leråker i, no shit sherlock, mississippi. egentligen avskyr jag att kalla en bok för läsvärd. det är som att kalla en maträtt för ätvärd. smak, tillstånd, livssituation och mentalitet påverkar för mycket för att jag ska kunna sitta här och bedöma vad andra borde ägna sin tid åt. fast den här boken borde tilltala många.
att på något sätt betygsätta donna tartts mastodontverk känns inte bara ovärdigt, utan även lönlöst. skulle gissa att tolkningar och åsikter är lika många som läsningar. en whiskey sour, en las vegas-skylt och en tiffany-byrå kan jag erbjuda tillsammans med en önskan om en omläsning. jag tyckte nämligen att den var ganska seg emellanåt, vilket inte motsvarade mina förväntningar.
hade önskat att jag ville ge denna malmöskildring en pildammspark, en ribban eller åtminstone ett möllevångstorg, men två gamla läderkulor och en 80-talsyuppie är vad jag anser den vara värd, så det är vad den får.